Den dagen den sorgen.

Det är åldern förmodar jag. Det där med alla bebisar. Inte nog med det; folk gifter sig också. För i helvete! Men jag är inte den som är den, jag vill också ha småpajasar en dag och vem vet, kanske blir jag gift… Men, MEN…

Jag tänker INTE:

• Reduceras till en mage. Som bara pratar om sin mage/sitt foster. Med alla.
• Tala om för café/resturangpersonal om varför jag inte äter vissa saker. Det räcker med “en kopp grönt te tack(eller vad man dricker)”, inte “jo alltså jag är ju gravid, ja, hihi, det syns ju inte än, men ja så du förstår ju att jag inte kan dricka kaffe längre, fniss, jag jag kan sakna det ibland men hihi, vad gör man inte…”
• Börja tala om barnet som prins/prinsessa. Det är tamefan det vidrigaste jag vet. Mycket kan jag förlåta men inte det.
• Ta för givet att alla andra finner mig unik som skaffar barn, ifall jag nu själv skulle få för mig det. Gud förbjude. GUD FÖRBJUDE.

Om jag ägnar mig åt någon av ovanstående den dag jag eventuellt blir på tjocken, slå mig. Slå mig hårt.

/Pang